Från ingenjör till ateljé: Väggmonterade schackbräden som funktionell konst

Resan är belöningen

Jag planerade aldrig att bli hantverkare. Jag ville bara bygga det vackraste vägghängda schackbrädet jag kunde: massivt trä, träpjäser, magneter — ett föremål man vill röra och faktiskt spela på. Jag antog att resten på något sätt skulle falla på plats.

Sedan kom pandemin och flyttade pjäserna åt mig.

När en ingenjör kliver av spåret

I åratal arbetade jag med ingenjörsteam — som ingenjör — i mitt eget lilla företag. När världen stannade sprack kontrakten. Jag ville inte längre leva i kalkylark, jaga betalningar och förhandla i det oändliga. Istället för att slå huvudet mot väggen klev jag bort.

Jag var tvungen att lägga ner företaget och lappa budgeten. Men en enkel plan fortsatte knacka: gör för mig själv vad jag hade gjort för kunder — bygg en prototyp av ett schackset. Vid sidan om behöll jag ett ibland samarbete med Polska Vetenskapsakademien — en påminnelse om att meningsfulla projekt och smarta samtal är mitt syre. Det blev även en sejour i ett stort bolag, en fokuserad period då vi byggde en fabrik. Den skalan och disciplinen är inbakad i mitt verkstadstänk idag — hur jag ser på process, toleranser och de osynliga detaljerna.

Första bräden: avsiktlig enkelhet

Från dag ett höll jag linjen: inga kompromisser. En träram, träpjäser, magneter finjusterade så att du kan spela på väggen som på ett bord — och lämna ställningen i veckor.

En liten nyfikenhet. De första brädena saknade avsiktligt magneter i marginalerna. Jag ville att slagna pjäser skulle vila utanför brädet — för ett lugnare kompositionsuttryck och ett renare utseende. Det var ett medvetet val: estetik före bekvämlighet. Kanske ett stänk av min inre Jobs-beundran: tillverkaren bör känna målet, inte bygga allt på beställning.

På plats

×

×

×

×

Prototyp, sedan en kall dusch

På papperet var det perfekt. I praktiken sa solen ”bevisa det.” På några bräden där pjäserna stått på samma fläckar i månader uppstod svaga skuggor — vårt tidiga UV-skydd var inte tillräckligt starkt. Det fick mig att stanna upp en sekund.

Det fanns bara ett drag: ta tillbaka vartenda bräde, slipa, lägg ett bättre lager, returnera det. Jag gör det fortfarande. Föremål föds inte perfekta för alltid. Men ansvar — och andra omgången — gör hela skillnaden.

Ateljé, inte fabrik

Jag trodde detta skulle bli en ”produkt att tillverka.” Nu vet jag: vi gör inte tiotals i taget. Idén är konsekvent; varje bräde är annorlunda. Maskiner (CNC, laser) ger precision där det behövs; resten tillhör handen — mejsel, pensel, lim, sandpapper, lack, ram.

Och här är min klarhet: Jag tävlar inte med DGT. Jag tävlar med konsten på din vägg. Jag vill inte att schack ska bo i en låda — jag vill att det ska leva med dig. Så bräden hänger, gläder ögat och bjuder in till ett drag.

Schack & passion

×

×

×

×

Teatrar, museer, slott, palats

Detta är ingen pokallista. Det är platser som ändrar ditt perspektiv. Teatrarfoajéer där trä lånar ljus från kristallkronor. Museer som lär respekt för föremål. Slott där marmorgolv ekar på ett mycket gammalt sätt.

Längs vägen mötte jag några av världens bästa schackspelare. Jag är en bra spelare, men det finns tusentals som är bättre — och det är helt okej. Utan ChessboArt skulle jag inte ha haft de ögonblicken.

Var vi visat

×

×

×

×

Möbler som ska arbeta

Ur det tankesättet kom schackbord i olika former: små soffbord, långa bänkar, generösa matplats-bitar. De är byggda för att användas — massivt trä och resin, inte en viskningstunn fanér du är rädd att röra.

Klockor? Samma filosofi. De mäter inte bara tid — de låter som den. Du drar upp dem. Inga batterier. En funktion, inte ett fel: en liten ritual och en liten glädje. Planer för fler? Många. De kommer att vara 99% schack och trä. Det är poängen.

Vad vi skapat

×

×

×

×

Försäljning: Inget kommer av sig självt

Jag ska vara ärlig: jag förväntade mig fler order. Jag trodde jag skulle visa upp seten och saker bara skulle rulla på. Nu vet jag att försäljning är ett eget hantverk. Du återkommer, ringer, skriver, förklarar skillnaden mellan en pryl och använd konst. Jag trinner på det vi gör — djupt — men att tränga igenom bruset är svårt. I verkstaden är jag hemma; resten lär jag mig, tålmodigt.

Ett vykort från vägen (just nu)

Det är stabilt, fortfarande blygsamt. Vissa dagar uppförsbacke, vissa dagar medvind. Jag rör mig. Om jag någonsin glömmer varför: att skapa ärliga saker som är vettiga; att hålla schack i vardagslivet, inte i en låda på hyllan. Planer? Många — 99% schack och trä. Det räcker för mig.