Resan är belöningen
Jag planerade aldrig att bli hantverkare. Jag ville bara bygga det vackraste väggmonterad schackbräda som jag kunde: massivt trä, träpjäser, magneter – ett objekt som man vill röra vid och faktiskt spela på. Jag antog att resten på något sätt skulle falla på plats.
Sedan kom pandemin och flyttade pjäserna åt mig.
När en ingenjör går av spåret
I åratal arbetade jag med ingenjörsteam – som ingenjör – inom mitt eget lilla företag. När världen stannade, sprack kontrakt. Jag ville inte längre leva i kalkylark, jaga betalningar och förhandla utan slut. Istället för att slå huvudet mot väggen, tog jag ett steg tillbaka.
Jag var tvungen att stänga företaget och laga budgeten. Men en enkel plan fortsatte knacka: gör för mig själv vad jag hade gjort för klienter –bygga en prototyp av ett schackspel. På sidan av detta höll jag en ibland samarbete med Polens vetenskapsakademi– en påminnelse om att meningsfulla projekt och smarta samtal är min syre. Det fanns också ett tag i en stor företag, en fokuserad tid när vi byggde en fabrik. Den skalan och disciplinen är inbakad i min verkstad idag – hur jag tänker på process, toleranser och de osynliga detaljerna.
Första brädena: Medveten enkelhet
Från dag ett höll jag linjen: inga kompromisser. Ett träram, träpjäser, magneter inställda så att du kan spela på väggen som på ett bord – och lämna en position satt i veckor.
En liten nyfikenhet. De första brädena saknade avsiktligt magneter på kanterna. Jag ville ha infångade pjäser för att vila utanför brädet– för en lugnare komposition och en renare look. Det var ett medvetet val: estetik framför bekvämlighet. Kanske en touch av min inre Jobs-fan: tillverkaren ska känna destinationen, inte bygga allt på begäran.
På plats
Prototyp, sedan en kall dusch
På papper var det perfekt. I praktiken sa solen, 'bevisa det.' På några bräden där pjäserna stod på samma platser i månader, dök svaga skuggor upp – vår tidiga UV-skydd var inte stark nog. Det fick mig att frysa till för en sekund.
Det fanns bara ett drag: ta tillbaka varje bräde, slipa, lägga på ett bättre lager, returnera det. Jag gör fortfarande detta. Föremål föds inte perfekta för evigt. Men ansvarsskyldighet – och andra omgången – gör all skillnad.
Ateljé, inte en fabrik
Jag trodde att detta skulle vara en 'produkt att producera.' Nu vet jag: vi gör inte tiotals åt gången. Idén är konsekvent; varje bräde är annorlunda. Maskiner (CNC, laser) levererar precision där det spelar roll; resten tillhör handen– stämjärn, pensel, lim, sandpapper, lack, ram.
Och här är min klarhet: I’m not competing with DGT. I’m competing with the konst på din vägg. Jag vill inte att schack ska ligga i en låda – jag vill att det ska leva med dig. Så bräden hänger, behagar ögat och bjuder in till ett drag.
Schack & passion
Teatrar, museer, slott, palats
Detta är ingen trofélista. Det här är platser som ändrar din perspektiv. Teaterfoajéer där trä låner ljuset från kristallkronor. Museer som lär respekt för föremål. Slott där marmorgolv ekar på ett mycket gammalt sätt.
Under resans gång mötte jag några av världens bästa schackspelare. Jag är en bra spelare, men det finns tusentals som är mycket bättre – och det är helt okej. Utan ChessboArt hade jag inte haft dessa ögonblick.
Där vi visade
Möbler som är tänkta att fungera
Ur den tanken kom schackbord i olika former: små kaffebord, långa bänkar, generösa matsalsdelar. De är byggda för att användas –massivt trä och härdplast, inte ett tunn lager faner som du är rädd att röra vid.
Klockor? Samma filosofi. De mäter inte bara tid – de ljud den. Du vind dem. Inga batterier. En funktion, inte en bugg: en liten ritual och en liten glädje. Planer på fler? Många. De kommer att vara 99% schack och trä. Det är poängen.
Vad vi skapade
Försäljning: Inget kommer av sig själv
Jag ska vara ärlig: jag förväntade mig fler beställningar. Jag trodde att jag skulle visa seten och saker skulle bara rulla på. Nu vet jag försäljning är en egen konstform. Man återkommer, ringer, skriver, förklarar skillnaden mellan en gadget och tillämpad konst. Jag tror djupt på vad vi skapar—men att skära igenom bruset är svårt. I verkstaden känner jag mig hemma; resten lär jag mig, tålmodigt.
Ett vykort från vägen (just nu)
Det är stabilt, fortfarande blygsamt. Några dagar uppför backen, några dagar med vinden i ryggen. Jag rör mig framåt. Om jag någonsin glömmer varför: för att skapa ärliga saker det ska vara meningsfullt; för att hålla schackspel i vardagen, inte i en låda på en hylla. Planer? Många—99% schack och trä. Det räcker för mig.
OM DU VILL HJÄLPA
Dela den här historien med en vän, lägg upp ett foto, dela en reel—små signaler färdas långt.
- 📣Dela den här artikeln eller våra bilder på dina sociala medier.
- 🎨Känner du till en konstnär eller designer? Koppla oss—kanske det är början till något bra.
- 🤝Känner du någon jag borde prata med? Jag är tacksam för presentationer.
- 💡Har du en idé? Skriv till mig—modiga drag välkomnas.